DJUPTRYCK

I djuptrycket utgörs de färgbärande partierna i tryckmediet av urgröpta eller på annat sätt strukturerade ytor. Dessa ytor kan ha mekaniskt eller kemiskt ursprung, därför delar man in djuptrycksmetoderna i två huvudområden - Mekaniska och Kemiska. Som tryckmedium används i Sverige oftast koppar, utomlands kan det vara vanligt med andra metaller som zink och järn beroende av prisläge och tillgång. Förutom metall kan man använda snart sagt alla stabila och hållbara material som går att bearbeta, plast, kartong mm. Det man bör beakta är materialets möjligheter att klara de påfrestningar som tryckningen innebär med slitage och kemisk påverkan.

Kopparens egenskaper och förberedning

Kopparen behåller ännu den främsta platsen bland de material som är lämpade för djuptryck då den kombinerar slitstyrka med en utmärkt följsamhet vid bearbetning. Koppar har också den fördelen att den inte i så stor utsträckning korrugerar. De kvalitéer som används är halvhård till hård, oftast 1mm tjocklek. Förr i tiden användes handhamrad plåt som ej uppvisar någon valsriktning som modern industriframställd plåt oftast gör - handhamrad plåt finns fortfarande i handeln men är liksom den galvaniskt framställda plåten mycket dyr.

Plåten rengöres noga med avfettande medel eller bara en utslammad lösning av krita och vatten eller sprit. I vissa fall kan valsad plåt innehålla fickor med fett som försvårar bearbetningen - man kan försöka avlägsna dessa genom att hetta upp plåten med den förut nämnda lösningen av krita penslad på ovansidan. Fettet sugs då upp och kan sedan avlägsnas med en borste. Plåtens kanter hamras sedan så att papperet inte skadas vid tryckningen, plåtkanten härdas något av hamringen och håller lättare plåten plan.

MEKANISKA DJUPTRYCKSFÖRFARANDEN

Dessa metoder kännetecknas av en manuell bearbetning av tryckmediet.

Kopparstick

För bearbetning av kopparen används sticklar som slipats vassa för att skära i kopparen. För att kunna skära effektivt måste facetten på stickeln ha rätt lutning gentemot längdsidan - en ungefärlig vinkel på 45° är att rekommendera. Slipningen sker mot ett Arkansasbryne genom att föra facetten mot brynet i en 8 - formad rörelse, då minskar risken att splittra facetten. Felslipade sticklar skapar vallar i kopparen längs med linjerna som gör trycket mindre distinkt - i värsta fall skär de inte alls.

Sticklar går att köpa färdiga men eftersom passformen i handen är viktig kan det vara bra att sätta ihop dem själv. Lösa sticklar säljs i flera olika slipningar för olika ändamål. Den vanliga fyrkantsstickeln och bollstickeln (rundad) är de mest användbara. Bollstickeln är ett utmärkt korrigeringsverktyg vid etsning genom sin likhet med en etsad linje. Längden slipas till och anpassas till trähandtaget. För att undvika repor i plåten efter handtaget kan stickeln böjas något genom upphettning. För att skydda härdningen i stålet träs då en okokt potatis över den främre delen av stickeln. Trä sedan på handtaget medan den bakre delen av stickeln är varm - då sitter det bättre. Arbetet tillgår på så sätt att plåten vilar på ett plant underlag som gärna kan vara mindre än själva plåten. Detta underlättar arbetet med svängda linjer då man vid arbetet inte vrider på handen som håller i stickeln utan på plåten. Mindre plåtar kan med fördel vila på en gravyrdyna - en lädersäck fylld med sand eller ännu bättre ett gravyrstäd.

Torrnål

De färgbärande partierna består i torrnålsgravyrens fall av de vallar ( grader ) som nålen lämnar i plåten under arbetet. Mängden färg som hålls kvar beror på det tryck som man utövar med nålen och på hur man vid tryckningen väljer att torka ur plåten. Torrnålen som vid första anblicken verkar vara den enklaste av koppargrafiska tekniker är egentligen genom sitt beroende av skicklighet från tryckarens sida en av de mer komplexa och svårbemästrade av tekniker. Torrnålsgravyrens yta är mycket ömtålig och slits snabbt vid tryckning - främst av tarlatanet som används för att avlägsna den överflödiga färgen. Vid stora upplagor kan man förstärka plåten galvaniskt med ett tunt lager järn. Nålens lutning under arbetet spelar stor roll för linjernas hållbarhet - vid för liten vinkel mot plåten riskerar graden att pressas ned i linjen vid tryckning. Viktigt är också att hålla nålen vass för att graden i linjen skall bli kontinuerlig och jämn. Ett sätt att prova om nålen är vass är att dra den mot tumnageln - om den griper tag så är den tillräckligt skarp. Lämpliga verktyg uppfinner man själv vid arbetets gång och man kan också köpa specialgjorda nålar för ändamålet. Prova tillexempel att använda skalpeller - de är utmärkta för att göra långa raka linjer för att de har ett så tydligt skär.

Vid tryckning används ofta speciell torrnålsfärg som har en aningen större klibbighet än vanligt. Emellertid skall man anpassa färgen efter plåten, så här gäller det också att prova sig fram. Färgens konsistens och papperets fuktighetsgrad påverkar förmågan att ta upp de fina nyanser som vilar på plåtens yta.

Mezzotint och besläktade metoder

Mezzotinten liknar torrnålen genom att färgen hålls i plåten av grader, dock i det här fallet är dessa mindre och jämnt fördelade över plåten redan från början. En rätt iordninggjord mezzotintplåt skall kunna trycka helt svart över hela bildytan och arbetet med bilden går sedan "baklänges" genom att man polerar fram de ljusa tonerna med skavstål. Plåten iordningställs med en rocker - ett verktyg som vaggas fram över plåtytan i flera riktningar. Rockerns tandade egg bearbetar hela plåtytan och skapar en ruggad struktur som bör vara så jämn som möjligt för att kunna återge en vid tonskala. Arbetet kan korrigeras med rouletter - små taggförsedda hjul som återigen ruggar upp ytan. Korrigeringarna lyckas sällan åstadkomma en exakt mezzotintstruktur - så upprepade ändringar är inte att rekommendera. Rouletter kan också med fördel användas i traditionell torrnålsteknik för att åstadkomma stora mjuka toner. Arbetssättet kallades förr crayongravyr.

Collografi och karburundumtryck

Här åstadkomms de färgbärande partierna med applikationer på plåtens yta, nästan alla sorters material kan användas som inte överskrider pressens och papperets förmåga. Som tryckmedium kan man med fördel använda kartong som lackas för att inte suga åt sig fett från tryckfärgen. Lacket kan själv göras färgbärande med strukturgivande tillsatser som sand eller Karborundum. Man bör vara försiktig då partiklar från tryckmediet kan spridas i verkstaden och skada utrustningen.

KEMISKA DJUPTRYCKSFÖRFARANDEN

Med kemiska förfaranden menas metoder i vilka frätande eller fotokemiska substanser skapar eller själva är färgbärande strukturer i arbetsprocessen. Traditionellt har flera sorters syror använts för att etsa i plåt - salpetersyra, Holländska badet och järnklorid. Syrorna har olika karaktäristiska egenskaper och bör hanteras på det sätt som anges i säkerhetsföreskrifterna på förpackningarna. Alla syror avger gaser och försiktighet bör iakttas - handskar, ventilation och skyddsglasögon skall höra till utrustningen i alla verkstäder. Fotokemiska substanser och framkallare är ofta än mer skadliga för andningsvägar och hud - undvik för säkerhets skull långvarig kontakt.

Hårdgrundsetsning

Plåten täcks med en grund som oftast består av vax, harts och asfalt - denna skyddar de obearbetade partierna av bildytan vid etsningen. Plåten rengörs noga med sprit och/eller kritlösning.

Grunden lägges på plåten - antingen med dabb eller vals på en värmehäll vid en temperatur kring 60°C. Om man vill ha större kontroll över arbetets framåtskridande kan man sota grunden med ett vaxljus - då ser man tydligare brister och förtjänster i grunden. Man kan också lösa grunden i toluen eller terpentin Plåtens baksida lackas med shellack för att skona syra och plåt. Arbetet görs med en etsnål eller ett verktyg som inte bör vara så vasst att det skär i plåten. Olikformade etsnålar kan vara en tillgång då man vill ha variation i linjerna. Tänk på att breda linjer kräver en längre etstid för att trycka svart.

Stora partier av avlägsnad grund resulterar i flatbitningar - ytor som i tryck uppvisar en grå yta med svart kontur i nivåskillnaden intill de sparade områdena. Dessa kan utnyttjas vid flerfärgstryck med valsar som beroende av mjukhet når olika långt ned i den etsade plåten. Lägger man då flatbitningarna i olika nivåer kan spännande färgkombinationer uppnås om man utnyttjar färger med olika fetthalt - så kallat viskositetstryck . Grunder av olika slag kan nyttjas - vax i ren form och golvpolish för att nämna några av möjligheterna. Det viktiga är att de håller tillräckligt bra för den aggressiva syran och inte förorenar den - smutsig syra etsar långsamt och kan påverka grunden så att den lossnar.

Etsningen av plåten är en aktiv process som ingalunda kan lämnas åt sig själv. Partier av etsningen kan behöva etsas kortare tid än andra, syrans egenskaper ändras med temperaturen och många andra saker kan gå fel. Mycket av bildens utseende påverkas av det som sker i syran - beroende av vilken syra man använder skapas linjer och ytor av olika karaktär. Generellt kan man säga att salpetersyran åstadkommer råare och vildare linjer - medan holländska badet etsar jämnt och mera på djupet än på bredden. Järnkloriden åstadkommer något mellanting av de föregående och har den egenheten att plåten etsas snabbare och djupare om den får ligga med bildsidan nedåt i karet - detta på grund av fällningar som lägger sig i de etsade partierna.

Efter etsning sköljes och rengörs plåten noga från grund och schellack. Baksidan av etsningen får ej ha ojämnheter som vid tryckningen kan deformera plåten.

Mjukgrundsetsning

Den mjuka grunden används oftast för kalkering och texturöverföring - dess klibbighet beror på tillsatsen av ister till vanlig hårdgrund. En arbetsmetod är att lägga ett papper av lagom gräng över den grunderade plåten och sedan rita. Papperets baksida tar då upp grund av trycket från pennan och papprets gräng skapar en mjuk textur liknande en blyertsteckning. Plåten etsas på vanligt sätt och trycks.

Akvatintetsning

För att etsa stora färgbärande partier används akvatint och andra besläktade metoder. Plåten beläggs med ett damm eller pulver som vid upphettning smälter fast i plåten och hindrar syran vid etsning. Resultatet blir ett fint mönster av gropar i plåtens yta som beroende av täthet och djup trycker olika mättat med färg. De partier som ska sparas ut täcks med flytgrund eller shellack. Successivt sparas de ljusare tonerna ned till maximal svärta. Man kan också lösa vissa hartser i sprit med en liten tillsats av vatten för att åstadkomma en flytande akvatintgrund. Denna får en något annorlunda struktur än den vanliga akvatinten då vattnet åstadkommer en fin krackelyr i den stelnande hartsen där syran tränger ned. En annan metod som kan användas då man vill ha en annan struktur är salt akvatinten - på en varm hårdgrund strös saltkorn som sedan löses i vatten. De hål som då uppstår i grunden skapar vid etsning små punkter som liknar akvatinten fast omvänd.

Polytypi

En sällan använd teknik som återupplivats på senare tid är polytypin. Man använder galvaniska fällningar för att gjuta av en relief av färg som applicerats på plåten - det negativa avtrycket trycks sedan som en vanlig etsning.

Fotogravyr

I fotogravyren utnyttjar man gelatinets förmåga att fotosensiteras med klor / bromsalter. En tunn hinna av gelatin overförs på en akvatintbehandlad plåt via en slunga eller ett överföringspapper. Denna hinna prepareras sedan med en lösning som gör gelatinet känsligt för UV-ljus.

Ett fotopositiv kontaktkopieras sedan på plåten som sedan framkallas i vatten. Det av UV-ljuset härdade gelatinet bildar en relief på ytan över akvatinten - de ljusare partierna i bilden täcks av en tjockare hinna än de mörkare. För att bättre motstå etsningen härdas den framkallade plåten återigen med UV-ljus och baksidan och marginaler täcks med stopplack. Etsningen sker sedan i flera etapper där järnkloridbad i olika koncentrationer används. Beroende av järnkloridens densitet tränger den olika lätt ned i gelatinskiktet på plåten och genom att variera tiderna i de olika baden kan man på så sätt styra tonskalan i bilden.

Grunden avlägsnas sedan och plåten trycks sedan som en vanlig akvatintetsning. Fotogravyr är en omständlig och känslig process som kräver en stor kontroll av utrustning och omgivning, då gelatinfilmen är mycket hygroskopisk och reagerar med sprickor på uttorkning.

Fotopolymer och Ristonfilm
På senare tid har den traditionella fotogravyren allt oftare ersatts med användning av moderna plastmaterial som har fotokänsliga egenskaper - Fotopolymerplåt och Ristonfilm. Dessa material har framhållits som miljövänligare alternativ till fotogravyren, ett påstående som ännu inte till fullo har verifierats. Fotopolymerplåten består av två skikt - på en tunn plåt vilar ett lager av fotokänsligt polymerplast. Plåten kontaktkopieras tillsammans med ett raster och ett fotopositiv i UV-belysning och framkallas sedan i vatten. Resultatet är mycket beroende av positivets kontrastomfång och rastrets egenskaper. Plåten härdas återigen med UV-ljus och trycks som en vanlig djuptrycksplåt med den skillnaden att papperet ej kan hålla samma fuktighetsgrad på grund av fotopolymerplåtens vattenkänslighet.

Ristonfilmen pressas fast på en kopparplåt och exponeras i UV-ljus. De Oexponerade delarna av filmen sköljs sedan helt eller delvis bort. Ristonfilmen kan själv utnyttjas som färgbärande medium med användning av raster vid exponeringen eller så kan filmen fungera som syraresistent grund för vidare etsning. Detta kräver att man sköljer bort de Oexponerade delarna av filmen helt i de partier som man vill etsa ned. En fördel vid arbetet är att plåten kan tryckas utan att man behöver avlägsna filmskiktet. Filmens hållbarhet vid tryckning verkar god och metoden är mycket lovande.

FÄRGDJUPTRYCK

Djuptrycket erbjuder möjligheter genom sitt oöverträffade tonomfång att trycka färgkombinationer som är omöjliga att åstadkomma på annat sätt. Högtryckets och plantryckets tonomfång begränsas av den i förhållande till djuptrycket ringa färgmängd som kan absorberas framgångsrikt av papperet vid tryckningen. Djuptrycket kan genom mekanisk åverkan på papperet ge ifrån sig större mängder färg och skapa ett vidare tonomfång och mustighet. Härvid spelar också den relief som skapas i papperet vid tryckningen en stor roll för djuptryckets unika taktilitet.

Färgtryck med flera plåtar

En plåt för varje delfärg framställs i överensstämmande format och infärgas antingen med vals eller för hand. Passmärken för plåtarna ritas ut på tryckbädden och tryckordningen bestäms. För att papperet ska behålla sitt läge i förhållande till passmärkena används en tyngd som lägges i marginalen på papperets ena sida. En stållinjal är utmärkt för ändamålet. Papperet lyftes i den fria sidan och den tryckta plåten byts ut mot nästa infärgade plåt. Tyngden avlägsnas och trycket får gå igenom pressen. Viktigt är att hålla en konstant fuktighet i papperet så att krympning och därvid uppkommande misspass undvikes.

Reduktionsfärgtryck

En plåt används för alla delfärger och samma förfarande används som vid reduktionsträsnitt (se ovan). För att få passning märkes även papperets position ut på tryckbädden och arken förvaras emellan tryckningarna fuktigt så att arbetet med plåten kan ske utan stress.

A la poupé

Färgplåtarna färgas in för hand med flera färger på samma plåt. För att överföra tryckfärgen till de olika delarna på plåtytan används dabbliknande föremål eller fingrarna. Plåten trycks sedan som en vanlig enfärgsplåt.

Schabloner

Skyddande schabloner lägges över plåten under invalsningen varvid färg kan läggas i olika fält på samma plåt.

Viskositetstryck

Här utnyttjar man den egenskapen hos oljebaserade färger att olika fetthalter hos tryckfärger kan antingen repellera eller attrahera varandra. Nivåskillnader i plåten används för att skapa bildelementen och valsar av olika mjukhet för över färg till de etsade partierna beroende av fetthalt och etsningsdjup.

TRYCKNING

När plåten är färdigarbetad avlägsnas eventuella grunder, skyddslackeringar på baksidan och avlagringar från syran. Plåtens kanter synas och hamras om vid behov och plåten avfettas. Värmehällen som används för upphettning bör vara ställd på omkring 40° till 50 °C - då får tryckfärgen rätt konsistens för att bra kunna tränga ned i etsade partierna.

Färgen arbetas ned i linjerna med en gummirakel eller en välfylld trasa tarlatan. När hela bildytan är täckt med färg kan avtorkningen börja. Det traditionella sättet att torka plåten sker med trasor av ett tylliknande material kallat tarlatan - väv av linne som stärkts för att inte absorbera alltför mycket färg med en gång. Handens släta ytor används också för att avlägsna färgen med största möjliga kontroll. Tarlatanet formas till en handstor boll som initialt förs över plåtens infärgade yta med viss kraft.

Efter hand har tillräckligt med färg torkats bort för att man ska kunna skönja bilden och då får man gå försiktigare tillväga. Beroende på bildens förutsättningar kan man gå tillväga på olika sätt. En torrnål kan behöva kylas ned genom att förflytta den till kallhällen för att inte allt för mycket färg ska tas bort medan en viss etsning kan tjäna på att "torkas varm". Den oljebaserade tryckfärgen får nämligen olika viskositet beroende av temperaturen.

Papperet som används till djuptryck bör ha en viss bulk så att det lättare tränger ned i de ofta djupt etsade partierna. Ett par timmar innan tryckning fuktas papperet för att öka elasticiteten vid tryck. Plåten som nu ar färdigtorkad läggs på tryckbädden och ett lagom fuktigt papper placeras försiktigt ovanpå. Därefter vevas trycket igenom pressen. Tryckarket torkas sedan genom läggning i stack eller uppklistring med papperstejp på en plan yta.

Korrigering

Ändringar i en plåt under arbetets gång sker med skav och polerstål. Djupa kaviteter kan hamras upp från baksidan. Koppar är en lättbearbetad metall men härdas lätt så undvik upprepade ändringar.