| CHRISTER THEMPTANDER SMÅ OCH STORA "DÖDAR" 
FAKTA: Christer Themptander, konstnär, född 1943, Stockholm
har sedan slutet av 1960-talet med humor och skärpa i ord och bild,
kommenterat sin tid. Han var med i kretsen kring tidningen PUSS. Han
uttrycker sig oftast med hjälp av collage och fotografier. Förutom
utställningar har han publicerat böcker, såväl
konstböcker med politiska bilder som barnböcker. Christer
Themptander är en konstnärerna som driver Nationalgalleriet.
(ur Wikipedia, den fria encyklopedin.) En intervju som tar plats i Christer Themptander ateljé i Vasastan, Stockholm 21 oktober 2005. Samtalet mellan Christer Themptander och Kenneth Pils utgår från Christers nya bok "Vi ses på andra sidan", hans materialval och konst i allmänhet. Men diskussionen leder även vidare till intressanta tankegångar kring kreativitet, kommunkation, politisk konst, mm. Kenneth Pils 2005. Kenneth Pils |
||
C. Ja, fast det är ganska långt tillbaka ändå. Från början var det mest svartvita bilder; dels för att svartvitt gav ett spännande uttryck och dels för att tidningarna som jag jobbade för inte hade resurser att trycka i färg. Nu arbetar jag både med färg och svartvit. För folk som ser mig utifrån är det lätt att skjuta ihop dragspelet - så att det blir alldeles platt - än att se att jag "spelat" ganska länge. K. Är det något du tycker folk har missat? C. Nej, förra året kom jag ut med en tjock bok som heter Subversiv med 260 bilder gjorda från 90-talet fram till idag. Det har faktiskt skett en förändring på det sättet att jag tidigare mer direkt kommenterade politiska händelser: med aktuella situationer och personer. K. Du var mer i dagspolitiken då eller ... C. Ja, och nu är det mer av en slags samhällskommentar. K. … ett överblickande perspektiv? C. Kanske det ... eller så jävla nära att folk inte upptäcker det - som dödsannonserna. Det tror man inte kan vara någon direkt samhällskritik- och det behöver inte vara det. Det handlar mer om att kommentera en slags västerländsk världsordning - hur det är att leva här i förhållande till andra delar av världen. Jag känner att jag behöver växla mellan perspektiven och inte bara kommentera världspolitik med de som sitter vid makten just nu för imorgon finns dom ju inte kvar. Egentligen skulle jag bara behöva byta ut huvuden på gubbarna i mina bilder men det är ju ganska trist för saker upprepar sig. Och för att jag ska slippa säga "det där har jag redan gjort" så får jag hitta en annan infallsvinkel istället. K. För att få syn på något man missat...
C. Ja, den lila färgen - en kyrklig, liturgisk färg. Den är både snygg och samtidigt en slags ideologisk färg. K. Boken handlar väl dels om döden och dels om hur man sammanfattar sitt liv i en symbol, ett enkelt piktogram? C. Ja, en slags besvärjelse inför döden, det oundvikliga, och hur man personligen försöker leva med det. Bilder till höger: Uppslag från boken "Vi ses på andra sidan" K. Färgen är viktig. Om färgen hade varit svart hade blivit en ganska dyster bok. C. Ja, då hade man enbart känt att det är dödsannonserna som jag plockat ut och förstorat. Men nu är de i färg, förstorade. K. Piktogrambilderna i boken är utfrätta. De som ju ska vara tydliga och oföränderliga. C. Utfrättheten ger faktiskt en slags föränderlighet i bilderna. Ungefär som när man tittar på sommarmolnen och ska visa en kompis -"Titta på den där molnet! Det ser ut som en gubbe. "- då har det redan hunnit förändrats. Bilderna är i någon slags rörelse precis som vi själva. Det finns väl inga fasta sanningar längre. Det enda skulle väl i så fall vara att vi ska dö. Det är oundvikligt. K. Texterna snackar med bilderna... C. ... men är ofta fristående från bilderna. Bilderna på uppslagen står däremot mot varandra. Till exempel lammet som finns bland dödsannonserna. På motstående sida så har jag plockat den berömda grindskylten där det står " Arbeit mach Frei". Det blir i sig något poetiskt eller något grymt och sedan kommer något ytterligare - en text. Formen i skylten är en kall ruta medan lammet är mycket mjukare. Man går in ett väldigt speciellt landskap där vissa kanske har lättare att ta till sig texterna men är ovan vid bilderna. Andra kanske kan vara kritiska och tycker att - "texten på den här sidan här hör inte alls ihop med bilden". De väntar sig att det ska vara som en dödsannons, att allt ska hänga ihop. K. Jag tycker boken är spännande; den är tydlig men det är ändå inte den där vertikala läsningen där man går från A till B. Texterna är fristående som du säger och det ger tolkningsmöjligheter. C. Ja, och så vet man inte vilka som är faktiska dödsannonser och vilka jag har lagt till eller vad gränsen går. Det finns till exempel en bild på en stadsjeep. Man skulle kunna tro att jag lagt till den som en kritik av det här med dödsannonser - men så är det inte. Då är det intressant att veta att Dagens Nyheter hade sagt nej till en dödsannons där någon önskade en bild där en man sitter vid ett bord och tar sig ett glas. Den fick inte vara med. DN hade skyllt ifrån sig och sagt att stämningen kunde smitta av sig på övriga annonser. Då tycker jag att det är dubbelmoral -smittar inte stadsjeepen av sig? Jag tycker den kör över andra dödsannonser bara genom sin storlek och genom man vill bli ihågkommen på det sättet. K. Det finns flera roliga kombinationer av verkliga och påhittade dödsannonser i boken. T.ex. den med en svala på ena sidan och MacDonaldstecknet på den andra; formlikhet men med helt olika innebörd. C. Dels finns en blandning vad som finns och inte finns som dödslogotyper. Dels finns mina texter på olika nivåer; där en del är allvarliga och andra mer satiriska. Det finns verkligen olika ingångar. Jag känner att den här gången har jag gjort något som jag verkligen inte vet vad det är. K. Är det ovanligt för dig. C. Ja, det tycker jag. Man utelämnar sig själv och sina tankar kring döden; något som alla har en uppfattning om. Många tycker att man inte får ha svart humor om ett sådant ämne medan andra blir lyckliga av det. Det ligger kanske i tiden: jag tänker på TV serien "Six feet under". Just nu råkar det vara ganska många som har skrivit om döden. Vi kanske lever i en värld där man inte vet hur länge man lever ... K. Vad fick dig att börja med boken? C. Från början var det en fascination inför döden. Döden har man ju alltid haft i hasorna av flera anledningar: personligt genom att vänner eller föräldrar har gått bort, kriser och katastrofer, eller som jag genom att kommentera politik. Det har ju varit mycket kriser runt om i världen - krig och förödelse där det alltid finns offer. Man har ju levt och lever med både små och stora "dödar". Jag har till och med drömt om döden. Jag har haft frusna scener där jag blivit skjuten. Det finns ett foto av en journalist; det var vid kuppen i Chile med Pinochet. Fotografen har tagit en bild av en kille, en soldat, som dyker upp i en stridsvagn och på avstånd tittar på fotografen. Soldaten lyfter geväret och skjuter samtidigt som fotografen tar sin bild. Det sista fotografen gör är alltså att ta det här kortet- man ser mynningsflamman på hans foto. Den bilden har varit som en slags dröm. Jag känner plötsligt att jag är iakttagen; sen vänder jag mig långsamt om och då ser jag just en soldat som står långt borta med en sådan där telelins på geväret. Plötsligt känner jag en fruktansvärd smärta här i halsen och så vaknar jag alldeles kallsvettig. Döden som ämne är den ena anledningen till boken. Den andra är väl att jag samlar dokument kring olika ämnen. I det här fallet blev det dokumentation kring döden. Jag har tidigare samlat alltifrån tandborstar till kontaktannonser och sen har jag hamnat bland dödsannonserna också. Kontaktannonserna är liksom dödsannonserna påtagliga i tidningar; dessutom är dom ju väldigt tydliga grafiska tecken.  Bild: Christer i sin arbetslya K. Det var alltså så boken kom till - att du började samla bildmaterial från dödsannonser? C. Ja, för att jag var fascinerad av dom - och så tänkte jag att det här kunde jag göra något bildmässigt av. En start på projektet var att jag tänkte göra en "gå bort" kostym som man kan ha på begravningar. Mönstret till kostymen skulle vara en massa dödsannonser. På håll skulle det vara snyggt och grafiskt och på nära håll så syns symbolerna. Kostymen har inte blivit till men tanken finns fortfarande kvar. K. Vad hände sedan? C. Senare år 2002 fick jag möjlighet att åka bort en månad till Kavalla, ett svenskt kulturhus i Grekland, för att bara hålla på med dödsannonserna. Då föddes de här texterna och tanken på att det skulle bli en bok. Från början hade jag tänkt mig annonserna som större grejer i en utställning men boken gör att det kan bli en slags intimitet. Det är intressant hur saker utvecklas; att man inte alltid vet var man hamnar i sitt uttryck och utförande. K. - och hur kom texterna till? C. Jag kunde komma loss där i Kavalla. Huset ligger väldigt högt upp ovanför den stora staden. Man kan sitta på altanen med utblick över hela staden, Medelhavet och himlen. Man hör alla de här ljuden: kyrkan, någon som har på teven eller piskar mattor, andra som pratar på gatan, bilar. Det här växelspelet mellan att sitta egna tankar och ändå höra att man befinner sig i en stor mänsklighet långt från sin egen vardag gjorde att de små tankefröna som legat och grott kunde komma loss. K: I den speciella miljön kom alltså texterna till dig ... C. Ja, som ett slags virrvarr av tankar som jag satt och skrev ner. Jag hade lämnat överjaget hemma i Stockholm. Senare, när jag kom tillbaka efter en månad, lät jag texterna vara ett tag innan jag sovrade i textmaterialet. Jag började istället med bilderna. Det var första gången jag stuckit iväg och jobbat på det här sättet. Det var en befrielse att märka att man kan väcka andra andar till liv när man är borta än när man sitter i sitt vanliga gamla arbetsrum. K. Ja, det är lätt att man upprepar sig på hemmaplan. C. Ja - men där i Kavalla behövde det inte bli något. Det kunde lika gärna vara att jag lärde mig något - en metod att jobba med saker och ting. |
||
"SPARKA SIG ÅT SIDAN "  K.
Har du någon utarbetad arbetsmetod?C. Jag börjar sällan med att säga: "det här är ett projekt". Jag startar istället i liten skala. Frågan - är det här intressant?- kommer först efter ett tag och är det givande så kommer drivkraften. På det sättet hinner man testa det på andra innan allt kommer igång. K. Det är alltså en lång startsträcka som får vara ganska intuitiv? C. Ja, och det blir allt viktigare: eftersom ju längre man håller på desto proffsigare man; vilket gör att det är större risk för återfall; att man tar vägar som man redan känner igen. Så man behöver "sparka sig åt sidan" för att känna att "det HÄR är något nytt". Men man blir samtidigt skörare. Då kan det hjälpa att sticka iväg någonstans där ingen bryr sig om hur jag är; där jag får vara introvert. Bild: Artist book, "En pyromans memoarer" K. Hur kommer det sig att du jobbar med bildmontage? Det är ju väldigt typiskt för dina bilder. C. Man kan säga att anledningen till jag jobbar med montage, dvs. sätter ihop olika verkligheter, är just detta: att dolda samband i maktkulturer hela tiden existerar bara det att man inte får se dom. Om man gör den här montage-konstruktionen då tänder hjärnan till. Då är det inte så viktigt, tycker jag nuförtiden, att det ska föreställa dokumentärt material. Bara tanken att bilden visar att det här kan ha hänt, händer eller kommer att hända.
C. Jag konstruerar en slags verklighet i mina bilder. Då är det upp till betraktaren att uppfatta som: "det här en verklighet som händer eller kommer att hända - vad är på gång". Det är en slags signal på något som man kanske inte sett men känt inombords. K. Alltså en ambivalens i läsningen av bilden som gör att man pendlar i tolkningen. C. Ja. Från början tyckte jag att det kändes viktigt att montagebilderna som jag gjorde skulle överensstämma med verkliga fotografier fast att de var omgjorda. Nu kan ju alla göra så om man har en dator- då känns det inte som det är det viktiga. Vi har ju Löfbergs Lila som började med digitala montage i reklamen. Nu känns viktigare att hitta ett uttryck; att bilden säger något starkt men också väldigt personligt; och att det samtidigt finns något hantverksmässigt i det. K. Jag håller med dig. Det verkar som de digitala verktygen har gjort att det ställs nya krav på bilder. Från början var det digitala montagen en nyhet men nu krävs det något ytterligare för att man ska haja till. C. En snygg yta räcker inte längre - vad ska bilden egentligen säga? Om något är väldigt snyggt och polerat, vilket man kan få med de digitala verktygen, då gäller det kanske att bryta upp bilden; göra den skitigare, fulare. K. Vilket dina bilder alltid har varit ... C. Fast på ett sätt är det något vackert i dom också. K. Jag tänker på din användning av Xerox kopior som faktiskt förstör bilden. Du utnyttjar det faktum att bilden blir alltmer otydlig för varje generation den kopieras. C. Samtidigt som det ger ett grafiskt uttryck som kan vara väldigt starkt och snyggt. I motsats till dom som fyller en hel yta med ett mönster så har jag väl sovrat ganska mycket. Det är ganska rena bilder även om de kan vara ...  -------------------------Bild: Christer vid sina kopiatorer - Kopiatorn är ett analogt bildmanipuleringsverktyg.Varje kopiator är till för olika ändamål. Christer använder dom experimentellt för att ta fram montagebilder genom suddighet, svärta, misspass, färgförskjutning etc. (utdrag ur intervjun) K. Jag ser att du använder kopiatorer istället för datorer när du tar fram dina fotomontage. C. Ja, annars missar jag hantverket och den tid det tar att göra verket. Det finns något primitivt som jag gillar. ------------------------- K. ... lite utfrätta, på väg att lösas upp. C. Ja. Det underliga med fotografiet är att man kan ta en bild på en tusendels sekund som sedan kan leva kvar i århundraden. Likadant är det med mina bilder: de är på väg någonstans; de är i en process. Ungefär som när man uppfattar något på gatan, upplever det starkt, men som sedan sakta suddas ut. K. Det har möjligtvis med minnet att göra ... C. Ja, och gjorde jag det för tydligt så skulle man uppfatta det som om jag gjorde plakatkonst. Men när man gör det så här utfrätt kommer istället frågan: Är det så här? |
||
| "SAMHÄLSSFETTET"  K.
Har du alltid velat kommunicera med en bredare publik?C. Ja det har jag känt. Jag hoppade av reklamen när jag såg att jag blev alltför snäv och fick känslan av att jag tvingades prostituerade mig. Då blev det mer av det fria skapandet. Men det här med gallerier och vad som är konst tränger också in mig i ett hörn. Efter ett antal år var det viktigt för mig att kalla mig för konstnär. Samtidigt var det, kan jag säga nu i efteråt, i ett subversivt syfte. Jag ville visa att konst egentligen kan dyka upp var som helst; att det inte får vara så klassbundet och på det sättet avväpnas. Det spelar egentligen ingen roll hur provokativ man är - det sjunker ändå in i "samhällsfettet". Då gäller det att hitta andra sätt att få ut det. Bild: affisch/vykort, "GW Bush" (2003) K. Du har ju hittat en idealisk position när du både kan visa det du gör som konst på gallerier, göra saker för dagstidningar, vykort affischer som säljs och ses på alla möjliga platser. Du har en stor publik kontaktyta. C. Och det är väl därför som jag orkat hålla på så länge- för att jag får en respons. K. Din förmåga att kommunicera effektivt via bilder kan påminna det tydliga språk som reklam och affischkonst använder sig av. C. Jo, jag har väl reklambranschen att tacka för en del saker: sättet att diskutera för att få ut bilder, vad ska jag använda för teknk. Det gör att man blir mer medveten om vad man håller på med. Jag tror att det är jätteviktigt att man har en strategi men också låter slumpen kollidera med den. När jag började att ha texter i bilderna ansågs det inte vara konst. Man skulle inte behöva säga något och det skulle heller inte vara roligt- fortfarande finns en massa tabun.
K. Måste man vara mer aktiv som bildkonsument idag? K. Man tror sig ofta förstå världen genom de
nyhetsbilder man ser i televisionen och andra medier. |
||
|
K. Så man tog det man fick . .. K. Det är verkligen svårt att se något positivt
dom bilderna ...
|
||
|
K. Ja, det var ju en kollektiv rörelse. Man måste
ha känt en stor. Att man kunde spela en roll och förändra
världen till någonting bättre. K. Man får ofta intrycket av att konstnärer är
dåliga på att organisera sig och samarbeta. |
||
|
Det är en slags utvecklingsklinik där
jag vänder upp och ner på hjärnan. Det är ett lustfyllt
sätt att hålla igång. Hittills har det jag gjort i
Dalarna mest visats i tidningar - men ibland har det blivit installationer
också. Ofta blir det något slags resultat men det viktigaste
är vägen dit; glädjen i att inte riktigt veta var man
hamnar. Jag vill inte bara stå i ett hörn och bekräfta
vad folk tror om mig. Överraskar man sig själv överraskar
man andra också - vilket är minst lika viktigt. |
||
| SLUT |
||
 Bild:
Några av Christer Themptanders böcker. De flesta finns numera
bara på antikvariat. Nedanför näms nägra kan införskaffas.* "Kontakt sökes" (överst i mitten) ISBN 91-631-0539-X, Hjärnstorm förlag. Köpes genom Riksutställningar: www.riksutställningar.se * "Vi ses på andra sidan" (överst till höger) finns att köpa i bokhandeln. Heidruns förlag, ISBN 91-88056-91-0, www.heidruns.se * "Subversiv" (nederst till vänster) kom ut 2004. Den innehåller drygt 260 collage och montage, de flesta producerade under de senaste 15 åren. Subversiv är den första monografin som presenterar Christer Themptanders arbete för en internationell publik. ISBN 91-97418-29-3, ges ut av förlaget Journal Mediaförlag, info@journal-media.se. Boken är ett måste för den som vill göra en djupdykning i Christer Themptanders konst. |
K.
Kan man säga att du hämtar näringen till dina bilder
i massmedier - framför allt tidningar. Gäller det televisionen
också?
K.
Känner du gemenskap med andra "politiska konstnärer"
som Lars Hillersberg och Kjartan Slettemark?
K.
Kunde man göra det på 70-talet?
K.
Vad kommer du att arbeta med framöver?